Nu och Nu
Det finns ett aktivt Nu och ett upplevt Nu.
Det aktiva Nu är skapande och det upplevda Nu är det som redan är skapat.
De flesta av oss lever endast med ett medvetande av det upplevda, redan färdiga Nu, och är mindre medvetna om det skapande, aktiva, Nu.
Jag har som terapeut, som medmänniska, försökt, och fortsätter försöka, göra människor medvetna om det skapande, pågående, förändringsbara, Nu, och det har jag nog gjort i större delen av mitt liv.
Jag har som terapeut, som medmänniska, försökt, och fortsätter försöka, göra människor medvetna om det skapande, pågående, förändringsbara, Nu, och det har jag nog gjort i större delen av mitt liv.
Jag har behövt få det bevisat för mig många gånger för även jag är en tvivlare, även jag tycker det är lättare att registrera det som är än det som håller på att bli. Jag har i min framfart missunnat mig det bästa, jag har hur många gånger som helst skapat situationer som gjort ont, men så här efteråt förstått att det inte är negativt utan nödvändigt, för mig, för att få det jag innerst inne vet bevisat för mig. Varje gång jag tvivlat på det som bevisas för mig så skapar jag en nytt bevis, och så har det hållt på, och så är det fortfarande och i all framtid.
Jag är säker på att det är så för oss alla.
Att titta på det som är och påstå att "det där måste vi göra något åt", "vi måste lösa problemet", är att inte förstå vad som skapat det. Om du är missnöjd med det som är och därmed vill få det du hellre vill så måste du bortse från det som är och ge det du hellre vill vara den självklara förväntan och det självklara erkännandet.
En självklar förväntan innefattar inte en ständig förhoppning, eftersom en förhoppning är ett erkännande av avsaknad.
Ett självklart erkännande är inte en upprepad önskan, eftersom en önskan är ett bevis på avsaknad.
Ett självklart erkännande är att förstå att det du föredrar är givet innan dina registrerande sinnen tycks uppfatta dem.
Jag vet att Du kan det. Du har bevisat det åtkilliga gånger i ditt liv.
Kram
